fredagen den 1:e mars 2013

Det här med att vara gravid.



Är inget alls som det står, på de miljontals internetsidor som beskriver graviditeten, vecka för vecka in i minsta detalj. 

Trimester 1: Du har precis fått reda på att du är gravid, och är antagligen chockad men glad. Det kan spänna lite i brösten, och du kan behöva kissa lite oftare än annars. Känner du dig illamående? Bit ihop, det går oftast över efter 12:e veckan. 

Verklighet: Du har redan anat att du är gravid, eftersom du fått finnar i hela ansiktet och sover 24 timmar om dygnet. De gånger du väl lämnar sängen så är det för att ligga dubbelvikt över toaletten. Glad. Kan hända, men glädjen är svår att hitta på i den trasiga kroppen som är urtömd på all energi. 

Trimester 2:  Nu har illamåendet gått över, och du börjar få din ork tillbaka. De flesta kvinnor upplever dessa veckor som de bästa i hela graviditeten. Kanske har du börjat få en liten mage som du nu stolt visar upp för vänner och bekanta. 

Verkligheten: Magen kom i ungefär samma veva, som plusset på stickan. Eller ja, inte den där runda, fotbolls magen (Som endast victoria secrets modeller får) utan den där bull tjocka, som hänger över jeansen, även om man har de två översta knapparna öppna. Så nej, man visar inte upp den, utan försöker hitta passande kläder som döljer, och faktiskt täcker naveln. 

Illamåndet? Det har absolut inte (även om man glatt räknat ner veckorna fram till v.12) försvunnit. Utan är lika starkt som innan. När man ringer till läkaren och förtvivlat berättar detta, besviken över att alla texter ljugit för en, får man till svar att man drabbats av något som på latin låter som en utdöende dinosaurie. Gravidum shabalaha.. 

Man börjar även vid denna tidpunkt se ut som detta. En utdöende dinosaurie alltså. 

Och orken? Nej. Ren och skär lögn. Vilket säger sig självt, eftersom att det nu är du som försörjer den lilla med mat, blod, näring. Rubbet. Tänk dig att du har en irriterande liten farbror bredvid dig på varje lunchrast, som äter upp din matlåda. Hur mycket ork har du då kvar till eftermiddagen? Precis!

Trimester 3: Nu är det dags att börja förbereda för det lilla livets ankomst. Många mammor vittnar om "städmani" som också kallas att "boa" man sorterar, rensar, tvättar och städar inför ankomsten. Det kan vara smart att börja göra storkok och frysa in matlådor, för tiden efter. Även att baka, så det finns när vänner och familj kommer på besök. 

Det börjar bli trångt i magen och du känner hur den lilla bökar runt där inne, de flesta tycker att detta är mysigt. 

Verkligheten: Jo, säg mig den som orkar städa och pyssla med en stor kanonkula mitt på magen? Vilket gör det omöjligt att både gå och böja sig. Och säg mig vilka som orkar ställa sig och göra storkok när man knappt når fram till spisen, och när oserna av maten får en att kvälja? Och när sjutton blev det fel med köpt fika? Herregud, här ska man både föda barn och baka. Någon måtta får det va! 

Och sparkarna är mysiga. Till viss del. På nätterna - nej. När den lilla sparkar på en nerv -  nej! Det känns ungefär som att stoppa en galen orm i en fryspåse, och stoppa innanför tröjan. Nu har jag ju aldrig gjort det, men kan tänka mig att det är ungefär lika känsla. 

Sådär, där har ni de tre trimesterna. De sanna. 

Och alla sidor som beskriver tiden efter som underbar, där föräldrarna lever i en bubbla, helt uppslukna av den lilla. De utesluter ganska stora, viktiga delar. Delar som är på tok för osmakliga för att skriva om här. Men om någon hade informerat mig om "sanningen" om tiden efter.. 

Hade jag kanske sluppit springa ut till Simon med en blodklump stor som en tennisboll (som jag fiskat upp ur toaletten) och skrika:

- Vad faaaaan är det här? Vad ÄR det för något? 

I ren och skär panik, med tårarna rinnandes.
Och Simon hade sluppit fått den synen på sin näthinna.

fredagen den 22:e februari 2013

Instagram kort.







   
      








It aint over until the fat lady sings. 

Jag undrar om jag inte ska ta på mig en svart sopsäck på den planerade tjejmiddagen imorgon och ställa mig med min stora mage, på restaurangens scen och sjunga. 

- I´m sexy and I know it. 

Samtidigt som jag svänger med magen och ler med spyor mellan tänderna. Vad tror ni? Succé? 

Jag är trött på det här nu. Less. Matt. Färdig. 
Jag vill bli mig själv. Dricka ett glas rödvin och kunna böja mig utan problem. Gå, utan att benen värker som efter en A lags match i fotboll. 

Mitt blodvärde är på tok för lågt, och enligt läkarna så räcker det blod jag har, endast till grabben i magen. Det blir inget över till mig, vilket får alla (för tillfället obefintliga) muskler att värka och krampa. Precis som kraftig träningsvärk. 

Komiskt, med tanke på att jag nästintill spenderar 24 timmar i soffan. 

Och mat, jag har ingen som helst matlust. Jag har tom svårt att förstå hur jag någonsin kunnat gilla mat. Bara tanken på att äta får mig sjuk. Urk.

Vilket får mitt huvud att bulta av energibrist. 
Och mitt mammahjärta att dö av dåligt samvete. Det är ju trots allt en liten person där inne, som behöver mat. 

1 kg viktökning visar vågen. Men han får det han ska, säger barnmorskan. 
Så jag hoppas det. 

Nåja, nog med klagande. Det är ju trots allt Fredag. 

Undra om jag ska gå och skapa min scen outfit tills imorgon? Klippa och klistra lite svart sopsäck. Så får det bli.

Hej på er!

torsdagen den 14:e februari 2013

En natt med mig auktioneras ut.

Egengjord hylla av gamla byrålådor. Fick hänga uppe ett kort tag innan jag tröttnade!

För att auktionen ska gå så rättvist till som möjligt (förväntar mig många bud) så kommer här en liten genomgång av hur en natt kan se ut!

Ca 22:00: Jag och Simon stupar i säng. Oftast för trötta för att vända på oss och ge varandra en godnatt puss, men vi gör det ändå. Fast ingen av oss egentligen orkar. Ibland blir det faktiskt en slängpuss istället (ajajaj)

Ca 22:10: Stoppar telefonen i laddaren, och somnar som en stock!

23:30: Vaknar, och känner hur lilleman verkligen tränar sina benmuskler mot min urinblåsa. Öppnar ett öga lite sakta, och ber till gud att klockan inte är så mycket, så att jag kan få sova lite mer. 

23:40: Ligger fortfarande kvar i sängen. Fortfarande kissnödig. Vill inte gå upp från det varma täcket, och väcka en snarkandes maine coon som alltid sover vid mina knäväck. 

23:45: Tillbaka i sängen. Dricker några klunkar vatten, och försöker hitta en skön sovställning. Irriterar mig på katten i fotändan, och grabben bredvid som sover djupare än Atlanten. 

01:00: Hur sjutton kan man bli SÅ kissnödig av några klunkar vatten? Springer in på toaletten. Tänder inte lampan, utan sitter med stängda, svidande ögon. 

01:05: Slingrar mig ner försiktigt, för att inte väcka katten igen. Är törstig. Attans. Vill inte dricka, för då blir jag kissnödig. Dricker bara lite, lite. 

01:30: MAAAAAAAMMAAAAAAAAA! MAAAAAAAAAMMAAAAAAA! Hörs från rummet i andra sidan huset. En hög stark röst, som man aldrig kan tro kommer från en 4:åring. Mer från en exorcist.

01:40: Vad är det Iris? Ståendes vid hennes säng. Här kan svaren variera väldigt. Allt från släck lampan, till läskiga historier, till toalettbesök. 

Det slutar oftast med att hon följer med in till vår säng. 

01:55: Har nu både katt, sambo och barn bredvid mig. Och en bökandes fotbollsspelare inuti. 

02:30: Får en barnfot i ansiktet, och känner att det är dags för toaletten igen. 

02:45: Iris pratar i sömnen. Sambon och katt snarkar. 

02:45-04:30: Halvsover. 

04:45: Simons väckarklocka ringer. 

04:55: Och igen. 

05:05: Och igen. 

05:15: Jag slår till Simon med den lilla kraft jag har i mina trötta nävar, och önskar samtidigt att jag kunde slå hårdare. 

05:15:40: Är det dags att gå upp nu Mamma? Säger en klarvaken fyraåring. 

Nåväl.. Varför inte? 


(Ska tilläggas att detta är en "vanlig" natt, då inget oförutsägbart händer. Som tex: Magsjuka, mardrömmar, kissolycka, växtvärk mm.)

Så.. får jag ett första bud?

onsdagen den 6:e februari 2013

Lite då och då

En loppis-trip har det blivit, och en rund spegel för 10 hela kronor fick följa med hem.

Även vasen är ett gammalt loppis fynd.

Uppdateringen på den här bloggen är inte den bästa just nu. 
Orken har fortfarande inte hittat tillbaka, och magkatarren vägrar gå över. Trots ett ihärdigt omeprazol knaprande. 

18 veckor kvar. Heja mig. 
Sen hoppas jag att jag återgår till mig själv. 

Den lilla ork jag haft på slutet, har spenderats på luncher och middagar med fina vänner. Inte på loppisar alltså. 

Men det ska det bli ändring på, nu när jag har ett pojkrum att inreda. 
Japp. Det blir en pojke. En livlig liten pojke, av sparkarna att döma! :)

Annars så spenderar jag dagarna i soffan. Min bästa vän. 
Sover till och från, och drömmer helt galna saker.

Funderar, tänker och drömmer mig bort. 

Får en chock när lillebror får körkort. Vad hände där liksom? Han skulle fylla tolv när jag och Simon träffades, och nu har han körkort. 

Jag kan inte förstå. 
Arton år. 

Jag minns när jag var arton och stod och dansade tryckare till Kelly family på den enda puben i stan med artonårs gräns. 

Känns som igår. 

Skrämmande vad tiden går fort. 
Lustigt hur allt blev. Händer allt av en mening? Tror ni det?
Eller är det en slump att det blir som det blir? 

Vad hade hänt om man inte var där, just då? Inte träffade den där personen?
Inte svarade på det där samtalet, eller sa något annat än vad man sa. 
Vad hade hänt då?    

Nej, ni märker ju. På tok för mycket fritid.

måndagen den 28:e januari 2013

Att inse.

Badrummet har vart klart ett bra tag (nästan, det saknas lite krokar och smått och gott) men av någon anledning (Läs: Badankor, badskum, kissande dockor) har jag inte visat kort innan.

Vitt kakel, med vit fog på väggarna, och marmor på golvet. Vägghängd toalett, och blandare från Fm mattsson.

Handfat från Ikea, och tvålkopp i betong från Tove Adman. Under kategorin badrum här till höger, finns det före bilder på vårt badrum.

  
3 tjejer. 
Två som dricker vin, en som sitter under en filt och känner små fötter sparka på insidan av magen. 

Vän 1 sätter på Magnus Uggla på spotify. 
- Alltså, det är inne nu. Att lyssna på han. Säger hon. 
Jag såg det på Nyhetsmorgon imorse. 

Jag vet inte riktigt vad som förbryllade mig, det faktum att vi sitter på en "förfest" en Lördag med tända ljus, vinglas, myskläder och lyssnar på "Är det efterfest på eran balkong" Eller att min bästa, partyglada vän precis sa att hon brukar kolla på nyhetsmorgon. 

Jag tror att det var en kombination av båda två. 

Och när mina två fina vänner i över en timme diskuterar hurvida dom ska gå ut eller inte. Slår det mig. 

Vän 2: Men alltså, jag vet ju hur jobbigt det kommer vara imorgon. Man orkar inte sätta på en tvätt eller någonting. Är det inte skönt att bara sitta här? 

Shit. Vad vi har blivit gamla. Eller åtminstone äldre.

Det gör mig tårögd. Vart är tjejerna som stod i korta kjolar på bardisken i Alanya? (Och sedan också ramlade ner, rakt in i alla flaskor med alkoholhaltiga drycker) 
Eller de, som hur kallt det än var ute, stod i kö till puben i flera timmar, bara för att få höra att tjejerna var en aning för fnittriga att få komma in? 

Eller tjejerna som hoppade i takt till musiken på min stora balkong som då tillhörde min alldeles egna lilla etta? Som efterfestade till väckarklockan ringde, och det var dags att gå till jobbet? 

Som inte hade så himla mycket ansvar, och samvete. Som inte förstod att det var ganska misstänksamt att ringa till vårt dåvarande jobb på Mc Donalds tre på natten och sjukskriva sig.

Som vaknade, rufsiga i håret efter en utekväll, beställde hem pizza och kollade på en superromantisk film, samtidigt som man skrattandes försökte pussla ihop kvällen innan. 

Kanske är det för att jag är gravid, och har på tok för mycket tid att tänka, längta och drömma tillbaka på en tid som är förbi. 

Eller för att jag är rädd för vad som komma ska. Ansvaret, vardagen och hur livet ska bli.  

Arg för att man med stigande ålder och vishet, även får ett större ansvar och samvete som ibland sätter krokben för det där galna, spontana. 

Jag skulle inte byta bort mitt liv mot något i hela världen, och jag älskar min/vår vardag i vårt lilla hus. 

Men fy sjutton så kul det skulle vara att va Arton igen. En endaste helg. 
Får man önska sig det i 27 års present?



onsdagen den 16:e januari 2013

Gravidhormoner.

Bild från sovrummet. Suddig och oskarp, men så får det va!

Mitt fina får har fått flytta in i sovrummet. Tavlan över bor sedan i förrgår i Iris rum.




När jag väntade Iris var jag arg. Så himla arg. Jämt.

Och ledsen. Tårarna sprutade på de mest opassande ställen. Jag förvandlades till ett monster som skällde på det mesta man kunde skälla på. Tyckte att min sambo gled runt på ett bananskal, och inte förstod någonting.

Han hade ingen propp, ingen blödning, ingen havandeskapsförgiftning.
Han behövde inte heller gå upp 10 gånger per natt och kissa, inte heller kräkas vareviga dag.

Och det fick han sota för.
För istället fick han ett monster till flickvän. Som en gång tom hoppade i älven, i ett desperat försök att rädda sisådär 20 maskar som jag i rent raseri kastade i under fisketuren.

Jag lyckades inte rädda de stackars maskarna, och grät mig till söms i en vecka, inställd på att i nästa liv födas som en mask.

Jag var ganska galen.

Den här gången har hormonerna hållt sig på en mer normal nivå. Jag är snäll för det mesta, och har gråtit två gånger bara. Första gången när min bror fyllde arton, och jag insåg att jag med andra ord inte är arton längre. Andra gången när Simon kom hem med fel kebabsås.

Jisses. Jag tror man måste ha vart gravid för att förstå vilken katastrof det innebär. Att komma hem med röd sås, istället för vit. Alternativt en hormonfull, törstig fjortonåring som inser att mjölken är slut.

Något som däremot inte är det bästa, är tålamodet (Har iofs aldrig haft något)
Och när ens trotsiga fyraåring säger Aldrig i livet, när man för 25 gången ber henne plocka upp sina leksaker, tittar det där gravid monstret fram. Skrattar för sig själv och tänker: Vänta du lilla tös.

10 minuter senare är hennes rum tömt på grejer.
HELT.

Och kvar där inne står ett argt monster, som sakta men säkert är på väg tillbaka till verkligheten. Som kollar sig runt i huset och inser vilket kaos hon skapat.

Med pärlor, tavlor, möbler, kissnödiga dockor, målarböcker, pennor med mera staplade i högar lite överallt.

Och när monstrets energi försvinner, finns bara en trött, trasig och blek mamma kvar. En som just då, känner sig som världens sämsta. (Och som nu, två dagar senare fortfarande ligger och kollar på kaoset)

Men Iris kunde inte bry sig mindre. Hon har under tiden monstret härjat, burit ner de mesta av sina leksaker i källaren. Och när jag kommer ner, står hon med disktrasan i högsta hugg, i full färd med att damma och säger:

- Hej mamma, välkommen in i mitt nya rum!

Älskade lilla skatt.

måndagen den 14:e januari 2013

Att inte känna igen sig själv..

Kudde och soffbord kan strykas från önskelistan. Dock blev det inte ko kudden, jag visade tidigare. Utan en till från By Nord. Jag bara älskar deras saker.
  

Det här med att vara gravid ja. 

Puh! 

Om det nu är en kvinnas uppgift att bära och föda barn, så tror jag banne mig att jag egentligen är en karl. (Eller, jag är faktiskt jäkligt bra på att föda. Var bra på det, den gången jag gjorde det iallafall) Det må jag säga. 
  
Men att bära det lilla livet. 
Hela min kropp stretar emot, och beter sig som att den vore stört allergisk mot allt som händer inom mig. Och om den kunde, hade den blinkat med varningsljusen och skrikit:Vad sjutton sysslar du med egentligen? Lärde du dig absolut ingenting sist?  

Jo, nog lärde jag mig allt. 
Hur fruktansvärt jobbigt det är att vara gravid med allt det innebär. Hur jag inte alls är gjord för denna uppgift. Men jag lärde mig också att det är värt det, tusen gånger om. 

Men gillar jag det? 
Nope. 

Och jag vet att det är emot konstens alla regler att säga så. Nästintill olagligt. 
För nog ska man vara sprudlande och självlysande när man är gravid. Den bästa tiden i ens liv. Och att påstå något annat, är ju vansinnigt. Hur har hon mage att säga att det är hemskt? 

Ja hur har hon? 

Men alla som haft magsjuka arton veckor i rad, skulle nog hålla med mig. 
Att ligga böjd över toaletten och hulka, fast det knappt finns något att få upp, får en att tappa att gnistan lite. 

Och självlysande? (Eftersom att alla envisas med att säga: Åh, det lyser om dig! Så fort de får veta att man har en bebis i magen)
Ha!

Ni skulle se mig. 
Jag ser ut som en variant ur Shrek familjen som kommit direkt från ett träsk, i på tok för stora kläder, och med gravid stora bröst som pekar åt ett annat håll än det är meningen. Med påsar under ögonen, och rufsigt hår. 

Jag tror inte ens att jag skulle kunna ljuga, och säga att det är fantastiskt. För hela jag skriker något annat. 

MEN. Vi är såklart överlyckliga över det lilla livet i magen, och jag skulle göra om det tusen gånger om. Men vägen till mål, är tammetusan allt annat än lätt.

Men nog sjutton ska vi dit allt. 

Heja Heja!