Önskelista

Lite på önskelistan just nu. 

Dessa saker får gärna flytta hem hit, innan sommaren. 
Kudden ska jag faktiskt snart klicka hem, efter en liten överenskommelse med sambon. Man skulle kunna kalla det en gemensam julklapp ;) 

Så! Har ni haft en bra jul?
  
Vi har. Trots kaos. Som alltid. Det är alltid något som ska dra åt det kaosartade hållet i denna familj. I år, var det faktiskt Simon som stod för krånglet. 

Han lyckades nämligen tappa bort vår enda bilnyckel, på Fredagen. Dagen då vi skulle ha julhandlat all mat och de sista klapparna. Och min kära sambo, jobbar ju ett antal mil hemifrån. Så där satt han i ett antal timmar, på jobbet, och försökte få tag i en nyckeltillverkare, efter 16, Fredagen innan jul. 

Det lyckades han inte med, utan min kära svärfar fick rycka ut och hämta hem en arg, trött sambo. Som var en aning förvånad över att det faktiskt var han och inte jag som tappat bort nyckeln. 

För det har han ju sagt ett antal gånger. Att den där, enda, nyckeln kommer jag snart tappa bort.

Men hursom, vi har alltså vart utan bil (Eftersom vår andra bestämt sig för att gå sönder) innan jul. Men det har gått bra ändå. 

Julafton hos svärföräldrarna bjöd på delikat mat, tomte och som vanligt ett svettigt julklapps spel. Där jag och sambon kammade hem mest vinster. Vi är ett bra team, när vi sätter den sidan till, och fick de andra vid spelbordet att muttra om att det är förbjudet med lagspel. 

Juldagen spenderades hos mina föräldrar, med vin, spel och mat. Och två nya fluffiga ursköna täcken i julklappssäcken. Vi har vart i behov av nya täcken läääänge, och jisses vilken skillnad det är. Nu sover vi i två fluffiga moln. 

Trollet fick som alltid på tok för mycket julklappar, och jag tror bestämt att om denna julaftons tradition ska fortsätta, får vi bygga ut huset. 

Fast.. det vore ju faktiskt inte alls så tokigt! ;) 

julbord

Kära Tomten (Eller sambo!) Detta fina print önskar jag mig i julklapp. Inte för att jag har någonstans att hänga det. Egentligen. Men det ska nog lösa sig.

Eller det här. Nu vet jag att Tomten (Läs: Sambo) kommer utbrista: Menar du att du ska hänga det där synligt på vår vägg? Ungefär som han gjorde när jag köpte en finfin tjej som hade en cigarett i handen, av Hanna Hedén. Men precis det menar jag. Finare blir det icke!

- Nej, men älskling. Är det inte bäst att jag sätter på mig någon bekvämt istället? 

Säger jag, ståendes framför spegeln, i någon gammal klänning från början av 2000 talet. 
Vi är på väg på julbord, med Simons firma. Med kollegor och chefer. 

- Jo! Men det betyder inte att du får åka i mina mysbyxor säger Simon. 

Attans! 

Jag hänger tillbaka den gamla klänningen i garderoben (Nej, det gjorde jag faktiskt inte. Jag kastade den på köksbordet) och hämtar en annan. En blå skapelse, med ganska långa armar, ganska vintrig. Konstaterar jag. Den får det bli. 

Med svarta strumpbyxor och höga klackar. Perfekt. 

Ålar mig i de super tighta strumpbyxorna, och drar klänningen över huvudet. Jädrans, ännu en skapelse tvättmaskinen lyckats krympa. För inte satt den väl såhär tight sist? Nej. Det kan den inte ha gjort. Dumma tvättmaskin. 

Trycker in "kärlekshandtagen" med händerna, och bestämmer att jag helt enkelt får gå med händerna på höfterna hela kvällen. Det kan inte hjälpas. För nu måste vi åka. 

Simon slänger ur sig ett: Ohlalala, när jag går förbi i hallen. 

Vilket får mig att tänka att han måste vara väldigt hungrig, och helt enkelt misstar mig med en julegris. Men låt gå för den här gången då. 

Väl framme på Haganäs, bjuds det på ett smarrigt julbord. Med både traditionell julmat (som jag höll mig till) och mindre traditionell (som Simon högg in på) som struts, renhjärta medmera. Mycket mera. 

Kvällen är trevlig och maten god. 
Men, med en sprickfärdig klänning bestämmer vi oss för att åka hem ganska tidigt. 
Väl hemma, och ur klänningen, sätter vi på en film och somnar som stockar. 

Jag hör när Simon somnat, det hörs på andningen. Och jag undrar hur man med gott samvete kan somna, när man har ett renhjärta i magen? 

Ett renhjärta. 
I min värld, är det nästintill lika ondskefullt som att drottningen i Snövit, ville ha hennes hjärta i en ask. Om inte värre. 

Jag må ha kärlekshandtag, men jag har då minsann bara et hjärta i min kropp. Och det är mitt eget. 

Med gott samvete somnar jag också.. 

Att ha kalasat!

En bunt ljusstakar har hittat fram. Några i silver, några från indiska.

Min egenbyggda tv bänk, som är gjord av gamla lådor. Perfekt förvaring åt alla dessa tidningar.

Den lilla tavlan, är en favorit från Borlänge tjejen Hanna Hedén. Jag älskar den! Den gamla stålkorgen är ett loppisfynd.

Hela helgen har vi kalasat här hemma. 
Firat en liten tjej som blev fyra hela år. Och som ni förstår, är det väldigt viktigt att det hela firas med dunder och brak. Med rosa tallrikar, muggar, servetter, sugrör, ballonger och tårta. Allt i riktig prinsess stil. 

Något annat vore ju såklart otänkbart. 
Och självklart ska kompisarna från dagis komma. För första gången. De där små pojkarna och flickorna som Iris är kär i. Ja, hon är ju inte kär i alla samtidigt, utan byter för varje dag. 

Stort. För en liten fyraåring. Att bjuda hem sina kompisar för första gången. Stort, spännande och nervöst. Allt måste vara perfekt. Därför fixade min lilla tjej dukningen alldeles själv. Placerade en stor vas med rosa rosor mitt på bordet, och placerade omsorgsfullt ut rosa sugrör till flickorna, och gula till pojkarna. 

När barnen sen (äääääntligen, efter flera timmars väntan) dök upp, hoppade prinsessan upp i soffan, under en filt och med kronan på huvudet. Där tog hon sedan emot ett paket efter ett annat i sann diva stil. 

Jag och Simon, vi svettades mest och försökte underhålla en bunt med högljudda, springandes, små barn. Som efter fikat, i kör skrek: Fiska, fiska, fiska, fiska.. Fiskedammen kunde visst inte börja snabbt nog. 

När kalasandet (äntligen) var slut, la vi oss i soffan hela familjen, och somnade som stockar. Alla tre. 

Jag och Simon slog upp ögonen lagom till Så mycket bättre. Utsvultna, med pipande öron. 

Två slutkörda föräldrar, men en mycket nöjd liten fyraåring. 

Och det finns nog inget bättre, än just det. 

Nu undrar jag bara om ett år verkligen räcker för att ladda om inför femårskalas?

För fyra år sedan..

För fyra år sedan låg jag i en smal, hård, knölig säng på kvinnokliniken. 
Med en iskall landstings filt över mig, och två rumskamrater som snarkade så att taket var på väg att lyfta. 

De var inte de första rumskompisar jag hade, utan snarare nummer 15-16 i ordningen. De innan hade haft turen att få sina bebisar, och därför fått flytta över till BB. 

Min bebis däremot, hon verkade inte vilja komma. Trots havandeskapsförgiftning, en blödning i ryggen och en propp i hjärnan. Läkaren hade fel, när han med huvudet på sned sa: Inte kommer du gå 40 hela veckor inte. Det har jag svårt att tro! 

Men det han inte visste, var att bebisen i min mage, redan ärvt sin mammas envishet. Hon hade nämligen inga som helst planer på att titta ut tidigare än tänkt. 

Jag sov inte mycket där inne på kvinnokliniken. Låg mest och stirrade i taket, och grät. Kände mig ensammast i världen, trots mina två snarkmaskiner till sällskap. Det enda jag såg fram emot var när dagen skulle komma, och min sambo kunde komma in med en ny tidning och godis. 

Varje gång han kom försökte jag flörta med personalen, och frågade det snällaste jag kunde om jag inte fick följa med min sambo till cafeterian. Det var ju liksom mycket enklare att välja vad man vill ha, när man ser det framför sig. Men fick alltid ett strängt nej till svar. 

Dumma personal, dumma läkare. 

Speciellt läkare. Varje morgon var det meningen att de skulle gå rond. Ja inte läkaren, utan sköterskan. Och ta nya prover. Sedan skulle man ligga i sin säng och vänta på provsvaren av dessa, som alltid skulle levereras av doktorn. Och skulle det visa sig att dessa prover var någorlunda bra (vilket aldrig hände) fick man kanske, kanske åka hem över natten. Men läkaren förstår ni, han drog allt som oftast ut på tiden till 17-18 på dagen, innan han behagade komma. Ibland kom han inte alls, utan då fick man beskedet av sköterskan, att man snällt fick vänta tills dagen efter. Doktorn hade fullt upp. Det var många som fick barn nu, den här tiden. Han behövdes på bb. 

Lyckliga jäklar. Tänkte jag. Samtidigt som jag såg över till avd: 37, som är bb. Där gick dom, dom lyckliga jäklarna med sina bebisar. 

Och det här beskedet, man väntade på vaaaaaarenda, eviga dag, var det enda som fick dagarna att gå (eller inte gå alls) och ni kan tro att den väntan var evighets lång. Jag vet inte hur många gånger jag i mitt huvud mordhotade den där läkaren.

En morgon iallafall, blev jag inkallad på läkarens kontor. Han hade pratat med lite olika neurologer, som alla vart eniga om att man absolut inte kunde ge mig bedövning eller kejsarsnitt på förlossningen. Detta säger dom alltså några dagar innan beräknad ankomst. Att jag, som inte tror så mycket på det alternativa, ska få föda med ett eller annat akupunktur stick. Inget mer. 

Jag, som skrivit i min förlossningsplan att jag vill ha alla möjliga tänkbara bedövningar som finns (ja, alla utom de alternativa då) 

Här nådde dom min gräns. De dumma läkarna. 

Och arg som ett bi vräkte jag ur mig, aningens hormonfulla hotelser som att jag vägrade föda, eller tänkte hoppa från en balkong. Och när läkaren lugnt förklarade att man inte kan "vägra föda" berättade jag att om dom aldrig sett någon som knipit sig igenom en förlossning, så ska dom minsann få göra det nu. 

Röd i ansiktet av ilska, talade jag då om att jag vägrade vara kvar på den dumma kvinnokliniken. Med den dumma personalen, och osköna sängen. 

Fick skriva på papper, att alla läkare var utan ansvar om jag åkte från sjukhuset. 

Sen rullade jag (i en rullstol) ut till bilen, där min sambo stod och skämdes något. Hem ljuva hem. Jag skulle hem. 

Väl hemma vid vårt lägenhetshus vi bodde i då, tog jag sats, och ignorerade smärtan i ryggen, och sprang fem våningar upp. Väl innanför dörren högg det till i magen, och värkarna startade. 

Gissa vem som fick åka in med svansen mellan benen? 

Fyra år sen alltså. 
I helgen blir min prinsessa, fyra hela år. Ofattbart. 

Hon springer runt här hemma i sina prinsessklänningar och säger: Alltså, förstår du eller mamma? efter allt. Precis som att jag är alldeles korkad, som inte förstår att hennes sätt att göra saker på, är det absolut bästa. Och att det hon säger, är rätt. 

Min bästaste lilla tjej. 

Vad vore livet utan henne?

Första advent

Tänd ett ljus och låt det brinna, 
låt aldrig hoppet försvinna.. 


Fast igår hade jag inte mycket hopp om framtiden ska ni veta.
Min läkare har gett mig förbud att inta migrän tabletter ett tag. Vilket jag inte vart utan, i 6-7 år.

Bet ihop när jag kände de första tecknen komma smygande, och la mig jätte tidigt på Fredagen. Vaknade dessvärre på Lördagen med en huvudvärk som skulle få vem som helst att bli galen. 

Sov till tre på lördagen. 
Sen gav jag upp, och skickade min sambo till apoteket för att hämta ut min sista förpackning medicin.

Stressad över att inte ha hunnit julpynta alls. Inte hunnit städa inför helgen, inte ens duschat. Hemska, hemska sjukdom. 

Vid åtta, vaknade jag till liv och tog en efterlängtad dusch. kröp ner i soffan igen och lät en ostkroks påse stå för Lördags frukosten/lunchen/middagen. 

Snyftade lite, och påpekade för min sambo att alla grannar fått upp adventsbelysningen utom vi. 

Vilket fick han att lova, att han idag ska hjälpa mig storstäda och pynta. 

Så det är vad som står på dagens schema idag. Det, och en sväng på julmarknaden kanske. Iris älskade det förra året. Och i år har vi ju faktiskt snö. Massor med snö. 

Nej, ingen tid att spilla. Nu ska sambon sättas i arbete. 

Hoppas ni har en fin första advent!