(Efter att ha ägt två, rosa hello kitty dockvagnar, som båda gått sönder.
Bestämde jag och Iris att det var dags att byta upp oss till något bättre, och mer hållbart. Valet föll på denna lilla sak. Och tjugo hela kronor fick den vara värd!)

Nyss kommit in från en långpromenad, och herrejisses vad skönt det var, fast kallt.
Och varför detta nu då? Jo, för att det är Måndag. Men mest för att min sjukgymnast ringde imorse och frågade hur många gånger jag utnyttjat mitt "gym recept" hittills.

Inte en enda gång. Men snart. Snart så. Jag måste förbereda mig bara.

Däremot var jag ner på gymmet idag, och köpte crossfit medlemsskap åt min (idag) 32 åriga sambo. Japp. Det var det förhållandet det. Antar att han kommer bli sådär biten, som alla de där crossfit människorna verkar bli. Nästan sådär, att man funderar på om crossfit egentligen är en täckmantel för någon slags sekt?

Återstår att se.

Är han glad, är jag glad.

Och så får jag lite mer press på mig, för om han nu blir biten, kommer kontrasterna mellan oss bli lite för stora för att det ska kännas okej!

Från vettet?

Sådärja.

Här har ni den, bekväm stegen från Ikea. Som stått på kö i flera månader för målning. En uppgift som av ägarinnan känts som en omöjlighet.

Tills igår. Då jag kom på den briljanta idén, att istället för att skruva isär hela spektaklet, och måla del för del. Så kan man ju spraymåla fästen/skruvar i svart, och sedan måla resten.

Och det ska ni veta. Att med en god Fredags öl, målarfärg och lilla al fadji på P3 är ingenting omöjligt. Absolut ingenting.

Och nu, såhär 10 timmar efter det här kortet knäpptes, funderar jag på om jag är aningens för snabb att visa er min "nya" matta. Och att ni därmed tror att jag förlorat allt vett.

Jag funderar även på om det var Fredags ölen som i morse fick mig att stoppa ner denna matta, när jag på väg för att handla frukostbröd svängde förbi den lokala loppisen.

Imorse kändes det nämligen som en bra idé.

Nåja, den kanske kan bli fräsig på Iris rum, eller som "slippa frysa om fötterna på det kalla betonggolvet i källaren" matta.

Bordsnurr

(Från ytterdörren. Stegen ska målas, kanske vit, kanske svart!?)

(Från soffan)

(Med denna placering får man plats med ett litet sidobord)

Det var en gång en tjej och en kille, som köpte sitt första hus.
Tjejen ville ha ett gammalt, ståtligt hus, som låg väldigt centralt. Killen ville ha ett hus, utan allt för mycket jobb på, utan grannar och utanför stan.

Det slutade med att paret gick halva vägen var och köpte ett hus väldigt nära staden, och med de största jobben gjorda (nya fönster, tak mm)

Detta lilla hus var egentligen inte alls vad tjejen letade efter, men läget var perfekt. Och det var också läget som överglänste den charmigt lilla boytan, de låga taken och de små rummen.

Tjejen och killen flyttade in, och renoverade de hela 80 kvadrat metrarna på entréplanet. Bestämde att vardagsrummet skulle fungera om ett "sällskapsrum" utan tv, men med soffor, bord och stolar. Ett rum där man bara hänger.

2 år senare hade en tv flyttat upp från tv rummet i källaren, och tjejen ville nu göra sig av med bordet i vardagsrummet. Det ville inte killen. Tjejen försökte med övertalningar, som att de inte behövde två bord, och att de aldrig använde det bordet ändå.

Killen köpte det inte. Eftersom de faktiskt alltid satt vid just detta bord. Om dom inte satt där och åt, så pusslade/ritade/fikade/planerade dom vid detta bord.

Tjejen sa att det fick vara kvar, om det fick stå som hon ville ha det. Killen vägrade, eftersom man då sitter med ryggen mot soffan, och de människor som kan tänkas sitta där. Mycket otrevligt.

Tjejen kontrade med att om man sitter som killen vill, så sitter man med ryggen mot ytterdörren, vilket känns väldigt otryggt.

Så i det lilla huset som ligger ganska centralt, pågår nu ett ständigt bord snurrande, och varken tjejen eller killen ger upp. Utan bordet snurras hej vilt varje dag. Medans en källare, altan och två badrum som ska renoveras faller i glömska.

Så kära ni, hur hade ni haft bordet? Med ryggen mot soffan, eller ytterdörren?

Låt detta eviga snurrande få ett slut!

(Psst. Bordet står lika på alla bilderna, som min mamma så klokt kommenterade. Ni får försöka tänka er det tvärtom! ds.)

stressiga dagar på jobbet!

(Denna bild är/var min inspiration, när vi byggde en egen tv-bänk. Dock är den lite för rörig för mig. Någon som vet vart man kan köpa stora lådor/korgar? Bild från google.)

Jag valde gymnasielinje helt själv, utan att påverkas av andra. Och den linjen ledde mig till det yrket jag har idag. Och det om något, bevisar att man är på TOK för ung för att fatta egna beslut som 15 åring.

Jag hoppas Iris inser det om si sådär 12 år.

Lördagsnöje.

(Jag och min fina vän Anna var på en liten loppis tur igår, och dessa fina plåtburkar fick följa med hem)

(Och tyget till kudden, lådan klädde jag om med tygbitar mamma hade hemma. Jag har även gjort en del andra fynd, som ni ska få se när de är till fixade)

Igår eftermiddag, packade jag ner några öl i en väska. Mitt nya fina 60-tals tyg som jag fyndat tidigare på dagen, några lådor, klädnypor, och två sorters lim.

Satt Iris i vagnen, och traskade väldigt positiv hem till Mamma. Här skulle det kläs om lådor. Och med Annas "klä om lådor" beskrivning färsk i huvudet, upprepade jag: Lim, sax, klädnypor och tyg. För det är visst vad man behöver.

Väl hemma hos mamma, packade jag upp mina saker, och började min omklädning. Fick ganska snabbt syn på mammas lila häftpistol, och tänkte att det där, det måste ju gå mycket snabbare än att limma. Lade min fina låda (som det vid den här tiden tagit ungefär 2 timmar att få dit tyget på.. med klädnypor) på en skärbräda och avfyrade.

Och så hade jag då en låda, med en skärbräda på.

Efter en del svärande, och pillande, avlägsnade jag de två från varandra, och beslöt mig för att det fick bli limmet ändå. Envisas, och pillar och får efter ungefär 3 timmar dit tyget. Ställer sedan lådan på köksbordet. Mitt i utspilld oboy.

Det var den lådan det.

Beslutar mig istället för att sy en kudde. Och tänker: Hur svårt kan det vara? Man syr ihop två fyrkanter? Men det visade sig vara allt annat än enkelt. Och helt plötsligt kom jag ihåg varför jag för tio år sedan lovade mig själv att ALDRIG mer sy. Det är helt enkelt inte min grej. Jag kan inte sy.

Långt in på kvällen blev jag iallafall klar med min kudde, som fått lite zickzack (?) mönster här och var, efter att jag än en gång skulle ta den snabba vägen och slita upp en felaktig söm, istället för att sprätta. Och drog sönder tyget. Jaja.

Den fungerar då iallafall. Och blev rätt så charmig. Och Iris tycker om den.

En omklädd låda blev det också, fast i tyger mamma redan hade hemma. Den blev också fin, om man inte kollar för nära. Och fin, det är jag också. Med lim i hela håret.

Och jag har inga planer på att ta bort det, det vore toppen om det satt där och påminde mig varje dag om att ALDRIG mer sy! (Helst inte ens vara i närheten av tyger, som inte redan är i hopsydda)

Återbruk.

(Ofärdigt och opiffat, men solen sken så fint att jag fick lov att ta ett kort)

Vad gör man när man tröttnat så mycket på sin tv bänk att man inte klarar dess närvaro en sekund till?

Köper en nytt fint bestå system på Ikea, för sisådär 3000? Alternativt köksskåp och sätter upp på väggen?

Nej. Inte alls. Fast detta var mina två första tankar. I brist på annat.

Nej. Istället tjatar man hål i öronen på sin sambo, så att han till slut bygger ihop några gamla trälådor som den snälla damen, som bodde här innan lämnat.

Helt oförstående, hur man kan sälja en enligt honom fin, knappt använd tv-bänk, och ersätta med ett par rangliga trälådor. Helt galet. (Och detta visade han genom att sucka, muttra och skaka på huvudet under hela ihopbyggnaden)

Jo kan tyckas. Men detta är en ganska så tillfällig lösning. Tills vi hittar något vi verkligen vill ha. För att kasta flera tusen på en ikea sak, som hälften av Sveriges befolkning redan har. Och som känns sådär? Nej. Inte för mig.

Och jag tycker denna fiffiga lösning blev riktigt bra. Fast det är inte klart än. Det ska på stora hjul och en till låda. (Simon vill sätta fast den i väggen, vilket bevisar att han inte alls känner mig så bra som jag trodde. För hur ska man då kunna flytta den 10 gånger om dagen!?)

Eller så kanske det är det han gör? För soffan står just nu, mot den väggen han vill ha den. Och vid en fastsättning kommer jag inte kunna ställa tillbaka den, dit jag vill. Hm. Den räven.

Nåja. Är den inte ganska så okej, för att vara helt gratis?

Betongtapet?

Bild från aftonbladets inredningsblogg.

Bild från den här fin, fin, fina bloggen.

Efter mycket bönande, och tjatande gick Simon med på att spara en betongvägg i "mitt" rum. Men jag fick själv fixa fram den.

Och om ni bara visste hur länge jag kämpade med att få bort alla lager tapeter, som damen hade roat sig med att sätta upp. Jag stod tom med en liten blomspruta, och blötte upp de små envisa tapetbitarna. Förstörde naglarna totalt av allt petande och lirkande.

Och när jag väl började se ett slut på textilväven med småblommig tapet under, och det endast var, ungefär 100 små, små tapetbitar kvar (av, vad jag skulle tro, miljontals) gav jag upp.

Bara sådär. La ner hela projektet. Stängde dörren till rummet, och använde det som förråd (loppis-pryl förvaring) tills Simon fick nog och satte upp gips över flera veckors slitande.

Det målades. Och lister kom upp.

Används dock fortfarande som "förråd"

Men till saken. Nu sitter jag här och funderar på om man inte (trots att min kära sambo antagligen kommer svimma av frustration) ska beställa den här snygga tapeten?

Fast det känns ju lite sådär, att sätta upp en tapet som ska se ut som något det inte är. När jag i flera veckor kämpade för att få fram den äkta varan.

Men jag misstänker att Simon skulle flytta om jag bad honom plocka ner lister och gips.

Kan kanske även hända om jag kommer hem med den här tapeten!

Hm!

Städa.

Sovrummet, när städningen där var klar. Nu är hela sängen full i saker, som antagligen kommer hamna på golvet ikväll!

Hur städar ni?

På en sådär max 2 timmar? Dammsuger, dammar, och plockar ihop?

Så gör inte jag.

Jag har städat och plockat sen 10 idag (Det är väldigt konstigt hur mycket man helt plötsligt har att göra, när man ska träna!) Om det är klart? Inte då! Det är stökigare än när jag började. På riktigt. Och med lite hjälp av min sambo, som lekt kognitiv beteendeterapeut, har vi kommit fram till vad jag har för fel.

Förutom att jag är en orolig själ. (Enligt Simon är man det när man flyttar samma sak/möbel för hundrade gången)

Och för att..

Jag har på TOK för mycket saker. Alldeles för mycket. Så när jag väl städar, plockar jag undan alla de där sakerna jag inte vill ha framme just nu. Ställer dom på köksbordet. Städar hela vardagsrummet, och går vidare till sovrummet. Plockar ut alla saker jag inte vill ha där inne, ställer dom på vardagsrumsbordet. Städar klart sovrummet, och går in i "mitt" rum. Plockar ut en miljard saker, som inte får plats på något bord. Så dom hamnar på golvet, eller i sängen.

Plockar upp en sak från golvet, som faktiskt är ganska fin. Det borde ju finnas en plats åt den någonstans? Går runt med den i handen, för att hitta den perfekta platsen.

Tar bort min uggla i keramik, och placerar "saken" där. Ställer ugglan på golvet.

Och så rullar det alltså på. I all oändlighet.

Så nu sitter jag här i soffan, med mount everest stora högar lite överallt i huset. Och under tiden jag har gått runt med mina saker, för att hitta nya platser, har ju diskbänken blivit överfull, tvättstugan täckt, och bredvid mig i soffan ligger Iris hundra miljoner småsaker. (Åh, herregud. Tänk om hon blir som mig?)

Nej. Vet ni vad? imorgon tänker jag tammetusan träna istället!

Att inte träna.

(Fjärilen är ett nytt loppisfynd i järn. Jag skulle kunna tro att det är ett gryt underlägg. Men det betyder ju inte att det behöver användas till det!)

Det här med träning alltså.

Min sambo är besatt av detta ämne. Får riktig abstinens om han inte är på ett gym på 2 dagar. Jag är inte så. Långt ifrån.

Och jag fattar verkligen inte hur människor gör. Hur hinner ni mellan allt som ska målas, piffas, byggas och putsas? Jag fattar det inte.

För man vill ju inte avbryta något man gör (låt oss säga målning av en tv bänk, som man nyss byggt) för några armhävningar.

Och nu, när min sjukgymnast gett mig både recept och order på gym, och som om två veckor tänker ringa och kolla hur många pass jag gått på, då blir jag liksom lite tvärtemot. Det blir nästan jobbigare att gå. För att man måste. Hur dumt det än må va.

För jag tror inte att hon tänker komma hit och måla klart åt mig, när jag ligger där på golvet på ett pet pass.

Och för er som undrar vad det är, kan jag berätta att det är ett mentalt styrketräningspass. Jo men visst. Man behöver visst inte ens byta om, bara avbryta sina sysslor som man sysslar med hemma, skrubba bort all målarfärg från kropp och knopp, byta kläder, packa väskan, sätta sig i en iskall bil, för att brumma ner till ett gym. Och väl där lägga sig blickstilla på en madrass i ett rum, där det sitter en kille och säger vad man ska tänka.

Ska visst vara väldans bra om man har ett stressigt jobb, och barn och familj.. och så.
(Och sen tror jag, med tanke på mina senaste sjukgymnast besök, att min sjukgymnast tror att jag är i väldigt stort behov av detta!)

Och det kan säkert vara jättebra. Det tvivlar jag inte en sekund på. Men ändå. Det är så attans svårt att ta sig dit.

Vilket jag skulle ha gjort idag egentligen, men bestämde att ett glas rödvin och soffhäng fick vara viktigare. Och precis i samma stund som det dåliga samvetet knackade på, fick jag syn på Therese Senneholts fina citat på min tavellist. If it makes you happy, do it. If it doesen´t, don´t.

Och idag gjorde vin mig mer happy än pet träning. Sådetså, dåliga samvete!

Vår!

Att plötsligt få vårkänslor.
att vilja se glassätande människor.
Och att ligga på rygg i en fin park,
på en blommande, grön mark.

Att dra på promenadskorna och gå riktigt fort,
Att skrubba fötterna fria från strandens lort.
Att dricka vin på altanen i grillens os,
och att i trädgården plocka en ros.

Vår. Jag längtar efter dig.
Kommer du snart, till mig?

Iris "nya" lampa, har fått komma upp. Och Simon var väldigt snabb med att fråga: Men! Vart är tyget? Vadå, menar du att man kan ha en lampa utan tyg? Jag: Ja!? Det är ju ett lampskelett. Simon: Ett vad sa du? :)

Iris älskar iallafall sin nya lampa. Dotter nöjd, mamma nöjd!
En annan sak jag är väldigt förtjust i, är Iris loppis-fyndade 10 kronors matta. Färgerna är helt fantastiska, och den har faktiskt fått legat still på samma ställe i ett helt (!) år. Ett väldigt bra köp!

Har precis ramlat in här hemma, efter ett eftermiddagspass på jobbet.
Kastat i mig en fil tallrik, och tagit plats i soffan för massa sambomys. Lillfia sover redan, och jag ska strax gå in och pussa lite på henne i smyg. Stora tjejen, som vart till frissan och både klippt och lockat håret idag.

Usch. Jag tycker om mitt jobb. Eller ja. ganska.
Men jag gillar inte att jobba Fredagkvällar. Då vill jag hellre vara hemma och Fredagsmysa med min fina familj, och sippa på ett glas vin.

Hoppas ni har en bra Fredag!

Lampskelett.

Fyndade en lampa på loppis för ett tag sedan, som hade en alldeles förskräcklig skärm. Så förskräcklig att jag försökte få av den från lampfoten, för att i smyg lämna kvar den på loppisen.
Jag lyckades inte. Utan tog med mig skärmen hem. Drog av det fula tyget, och stod mittemot ett väldigt fint lampskelett.

Så fint, att jag inte kunde låta det hamna i metallåtervinningen. Så istället fick det bli en lampa till Iris rum. (Som just nu har en ful plafond)

Blommorna har jag fyndat på tradera för 9kr/3 st.
Billigt, tjejigt, och personligt!


Annars?

Ja.. Hade träff nummer två med ung, snygg sjukgymnast idag. Den här gången på gymmet (Jag har fått gym "på recept")

Nej, jag sa inget om byxorna. Tyckte att det var bäst så. Men jag kollade så att inte byxorna var ut och in, ungefär 20 gånger innan jag åkte. (Ingen överdrift)

Det var dom inte.

Däremot så lyckades jag, det första jag gör, att låsa in mina saker i omklädningsskåpet. Jacka, telefon, skor.. och nycklarna till hänglåset. Övervägde ett tag att inte säga något, inte förens min sjukgymnast lämnat lokalen (Hon måste ju tro att jag är världens virrigaste!)

Men tog mod till mig och sa lite småskrattande:
- (På väg mot gå-bandet) Du.. vet du vad jag nyss lyckades göra? Jag råkade visst låsa in mina nycklar till skåpet. Jag trodde att det var bilnyckeln jag låste in, för den vill man ju inte ha på sig när man tränar.. Men det var visst nyckeln till hänglåset. Och ja, jag har ju låst skåpet. Så nu kommer jag inte åt mina saker. Min telefon och jacka. Vet inte riktigt hur det gick till.

(Det är typiskt mig att babbla på mer än nödvändigt när jag blir nervös!)

Sjukgymnast: (Skrattar) Ojdå! Men då får vi se hur stark du är nu då, hämtar en bultsax (?) och ger den till mig.

Tror först att hon skojar. Men icke.

Nej, det gick inte alls. Jag tror inte ens att låset fick en repa.

Slutade med att en kille fick den stora äran (varsågod) att komma in på damernas, för att knipsa upp låset. Och jag kunde komma åt mina grejer.

Min sjukgymnast stod kvar hela tiden, och väntade.. eftersom jag skulle skriva papper och betala innan hon kunde gå. Så när jag då äntligen fick min jacka, gick vi till kassan, skrev på en del papper, och ska betala.

Eller.. skulle ha betalat, om jag inte hade glömt kontokortet hemma.

Jag undrar ja, vad jag lyckas med nästa sjukgymnast träff!? Någon som vill gissa?

Att säga hejdå.

Jag minns den där dagen, som om den var igår. Dagen då jag såg dig för första gången.
Jag tyckte att du var en aning stel och kantig, (det kan jag såhär i efterhand erkänna!) Men jag älskade dig ändå. Det var vad dom kallar, kärlek vid första ögonkastet.

Och jag minns att jag kastade mig på telefonen för att ringa mannen som ägde dig. Mannen ja. Jag fick behärska mig för att inte skälla ut denna man, som haft dig i ett kallt garage full med fiskeprylar. Hur tänkte han?

Men jag skällde aldrig ut honom, utan förklarade med mitt charmigaste dalmål, att jag skulle ha dig. Det bara var så. Vi hörde ihop.

Jag hamnade i en budgivnings-fight med en annan tjej. Minns du? Men jag gav mig inte. Det var precis som dom sa i den där filmen vi såg igår: crazy, stupid, love. När det är riktig kärlek då ger man inte upp. Och det gjorde jag inte. Jag vann. Vi vann.

Du flyttade in hos mig, och sen dess har vi haft många fina stunder, du och jag.

Tänk bara alla dessa gånger, när jag med mina bara händer flyttat dig från rum till rum. Trotsat rygg och nacke som sagt att det vi gör är fel. Jag har inte velat lyssnat. Så länge vi haft varandra, har allt annat kvittat.

Men sen kom vi till denna dag.

Och jag vill inte påstå att vi gav upp. Inte heller att vi växte isär.
Utan helt enkelt att du förtjänar någon bättre (Jag vet att det låter som en klyscha, men det är sanningen) Någon som ger dig en kärleksfull plats och låter dig stå där stor, grå och vacker. Och som inte flyttar runt dig flera gånger om dagen. Klämmer in dig på platser där du inte får plats.

Det är mig det är fel på. Inte på dig. Kära, kära plåtskåp.

Och jag hoppas din nya ägare tar hand om dig på det sätt du förtjänar.
Jag? Jag kommer alltid minnas dig.

Nu ska jag gå och gråta en sväng till: It must have been love. (på riktigt!)


(Och till er som vart så snälla och kommenterat mitt förra inlägg. TUSEN tack! Mitt hjärta slår dubbelslag varje gång jag ser att jag fått en kommentar. Jag blir löjligt glad. Så tack, tack, tack!)

Psst.. Herr plåtskåp bor numer hos tjejen med den här fina bloggen.

Att älska komplicerad rea

(Soffan blev perfekt i vårt lilla vardagsrum, och är en svängd oxford delux. Doftljuset fick också följa med hem från Mio)

Ser på tv:n att Mio har sin "största rea någonsin" med massor av varor till pang-priser. Bland annat min soffa, som de två dagar innan lurade mig på.

Funderade ett tag på att ringa tidningarna, och berätta att det där företaget sysslar med falsk marknadsförning. Men lugnade mig, och lusläste istället igenom Mios hemsida. Och där minsann. Bland rean, var det en bild på min soffa. Med texten: Denna soffa kan även fås i rak modell. (Till kampanjpris dåra)

Packar in min sambo i bilen, för att åka och hämta hem min soffa.

Jag: Hej! Vi skulle vilja ha den där soffan (pekar) fast i en rak modell.
Mio-anställd: Hej! Jaha, ja.. då ska vi se.

Går iväg till en helt annan del av affären, där det står en likadan, i ett fult tyg och med stenhårda dynor.

Mio-anställd: Ja, här har vi då dom. Vill ni ha delux dynor? Ja? Ja, då hm.. då blir det tillägg. Få se nu.. (slår på miniräknare) 2000:- Vill ni ha krom ben? Ja? Hm.. ja. (knapp, knapp) Avtagbar klädsel? Då blir det 3000:- extra. Ville ni ha lika tyg som på soffan där borta? Ja? Då ska vi se. Det är ett C tyg. (Mio har tre olika prisklasser i tyger. A, B och C. Ni kanske kan gissa vilket som är dyrast?) Då blir det 22900:- totalt.

Jag: Men? Det är ju 11000 mer än den svängda?
Mio-anställd: Ja?
Jag: Fast de svängda är ju/ska ju vara dyrare än de raka?
Mio-anställd: Ja, det stämmer! Men, vi har några tyger som ni skulle kunna få till ett bättre pris. (Går iväg och hämtar, tyger som antagligen legat och skrotat på lagret sedan 1700 talet)

Jag: Ja, fast jag vill ha det där tyget. Pekar bort mot den svängda fina soffan.
Mio-anställd: Ja, då får ni köpa utställningsexemplaret (den soffa jag pekar mot) säg till om ni behöver mer hjälp.

(Gör lite fula tecken, efter den korta tjejen, som antagligen jobbat på tok för länge på samma ställe, alternativt hoppade över kursen i bemötande och försäljning)

Jag: Simon!?!? (Hänger med läppen, och pressar fram en tår!)
Simon: NEJ! Jag vill inte ha en svängd soffa! Det vet du Linda!
Jag: men menar du att vi ska betala 11000 mer för att få en rak?
Simon: Eller, köpa en annan soffa!
Jag: Jag vill INTE ha en annan soffa (behöver inte pressa fram tårar!)

Simon: Men, den där blir på tok för stor för vårt vardagsrum, och det kommer INTE bli bra med en svängd. Du får helt enkelt lita på mig nu Linda!
Jag: MEN, om det skulle bli helt fel, så kan vi ju alltid ha den i biorummet sen?
Simon: (högröd i ansiktet) I Biorummet????? Där har vi ju en soffa Linda, som bara är två år gammal, och som kostade tre gånger mer än den här!
Jag: Ja!? Men den är ju sönder? Katterna har ju förstört den?

Simon: OKEJ LINDA! Du får den här soffan.
Jag: Wiiiiiiieeeeeee... (Hoppar och studsar)

Simon: Men vi ska INTE köpa en ny soffa till biorummet! Förstått?

Ibland gäller det att vara listig ;)

Att vara trött på sig själv

(Renoveringen av vårt lilla badrum går sakta men säkert, och jag letar inspiration för fulla muggar. Detta var ju riktigt fint! Bild från google)

Blir ni det ibland? Trötta på er själva?

Jag blir det. Inte trött på det viset att jag vill färga håret i en knallrosa färg, köpa en helt ny garderob och börja lyssna på konstig musik (nog för att det också händer ibland!)

Utan för att jag ibland är rätt så hastig, glömsk, förvirrad, slarvig och totalt o-organiserad.

Som igår. När jag hade tid hos min sjukgymnast, ganska så tidigt på morgonen (9.30) En ny sjukgymnast. Som jag aldrig träffat tidigare. En ung, snygg sak.

Och för att ni ska få hela bilden, så såg jag ut som något som kan tänkas bo granne med Shrek. Jag hade nämligen rufsigt hår, nyvakna ögon, och vinterblek hud, utan den minsta gnutta smink på.

Och in kommer jag då där, och får som vanligt klä av mig på överkroppen. För att hon ska kunna undersöka min rygg och nacke. Så jag står där i supertaighta promenadbrallor och en ful bh. Och vrider, vänder och böjer på mig. Medans hon står framför, bakom och nästan under mig. Jag får även lägga mig på "sängen" både på mage och rygg. Och jag ser att hon småflinar hela tiden. Sånt där flin, man försöker hålla tillbaka, men inte kan.

Och jag börjar ju då genast fundera på varför hon flinar på det där sättet. Har jag inte rakat mig? Har brösten hoppat ur bh:n?

Kunde inte förstå varför min sjukgymnast flinade så väldigt, tänkte att hon helt enkelt måste ha en bra dag. Eller tycka att jag såg lite kul ut med mitt rufsiga hår, och prickiga bh.

Ända tills jag kommer hem och ser att jag har mina byxor ut och in. Med Stora (Jag har aldrig sett så stora) sömmar på, och en förstärkt gren, så det ser ut som att man har binda utanpå byxorna. Och där har jag då alltså legat på mage, med alla storlekslappar och fickor stickandes rakt ut där bak. Och hon har inte sagt något.

Istället tejpade hon mig med någon ny slags kinesisk tejp, över hela ryggen och nacken, och skickade hem mig. Fast hem åkte jag ju inte såklart, innan var jag ju tvungen att åka runt på olika affärer och skämma ut mig helt totalt.

- Hej hej, här kommer jag med tejp på hela mig och byxorna ut och in!

Åh! Ingen big deal kanske. Men fy vad pinsamt.

Och nu då? På nästa sjukgymnast tid, ska jag nämna något om byxorna, eller låta det vara? Blir det ännu pinsammare att säga något?

Kan jag byta sjukgymnast utan att säga varför?

Det är sådana här saker jag blir trött på. Kolla dig i spegel innan du går ut för sjutton.

Och det är inte bara jag som blir trött på slarviga mig. Min sambo blev måttligt road, när jag dagen innan tog hans bil, gjorde en rivstart ut från gården, blev stoppad av grannen, vägrade gå ur bilen, för jag trodde han skulle skälla på mig, blir blockerad av grannen tills jag tvingas gå ut.. och ser att jag åkt iväg med i kopplad motorvärmare.

Road blev inte heller gubben, vars postlåda jag nyligen körde ner. Eller damen på stan som hann ha sin bil i en vecka, innan den hade (o)turen att stöta på mig.

Förstår ni att man blir trött? På sig själv!