Att inse.

Badrummet har vart klart ett bra tag (nästan, det saknas lite krokar och smått och gott) men av någon anledning (Läs: Badankor, badskum, kissande dockor) har jag inte visat kort innan.

Vitt kakel, med vit fog på väggarna, och marmor på golvet. Vägghängd toalett, och blandare från Fm mattsson.

Handfat från Ikea, och tvålkopp i betong från Tove Adman. Under kategorin badrum här till höger, finns det före bilder på vårt badrum.

  
3 tjejer. 
Två som dricker vin, en som sitter under en filt och känner små fötter sparka på insidan av magen. 

Vän 1 sätter på Magnus Uggla på spotify. 
- Alltså, det är inne nu. Att lyssna på han. Säger hon. 
Jag såg det på Nyhetsmorgon imorse. 

Jag vet inte riktigt vad som förbryllade mig, det faktum att vi sitter på en "förfest" en Lördag med tända ljus, vinglas, myskläder och lyssnar på "Är det efterfest på eran balkong" Eller att min bästa, partyglada vän precis sa att hon brukar kolla på nyhetsmorgon. 

Jag tror att det var en kombination av båda två. 

Och när mina två fina vänner i över en timme diskuterar hurvida dom ska gå ut eller inte. Slår det mig. 

Vän 2: Men alltså, jag vet ju hur jobbigt det kommer vara imorgon. Man orkar inte sätta på en tvätt eller någonting. Är det inte skönt att bara sitta här? 

Shit. Vad vi har blivit gamla. Eller åtminstone äldre.

Det gör mig tårögd. Vart är tjejerna som stod i korta kjolar på bardisken i Alanya? (Och sedan också ramlade ner, rakt in i alla flaskor med alkoholhaltiga drycker) 
Eller de, som hur kallt det än var ute, stod i kö till puben i flera timmar, bara för att få höra att tjejerna var en aning för fnittriga att få komma in? 

Eller tjejerna som hoppade i takt till musiken på min stora balkong som då tillhörde min alldeles egna lilla etta? Som efterfestade till väckarklockan ringde, och det var dags att gå till jobbet? 

Som inte hade så himla mycket ansvar, och samvete. Som inte förstod att det var ganska misstänksamt att ringa till vårt dåvarande jobb på Mc Donalds tre på natten och sjukskriva sig.

Som vaknade, rufsiga i håret efter en utekväll, beställde hem pizza och kollade på en superromantisk film, samtidigt som man skrattandes försökte pussla ihop kvällen innan. 

Kanske är det för att jag är gravid, och har på tok för mycket tid att tänka, längta och drömma tillbaka på en tid som är förbi. 

Eller för att jag är rädd för vad som komma ska. Ansvaret, vardagen och hur livet ska bli.  

Arg för att man med stigande ålder och vishet, även får ett större ansvar och samvete som ibland sätter krokben för det där galna, spontana. 

Jag skulle inte byta bort mitt liv mot något i hela världen, och jag älskar min/vår vardag i vårt lilla hus. 

Men fy sjutton så kul det skulle vara att va Arton igen. En endaste helg. 
Får man önska sig det i 27 års present?

Gravidhormoner.

Bild från sovrummet. Suddig och oskarp, men så får det va!

Mitt fina får har fått flytta in i sovrummet. Tavlan över bor sedan i förrgår i Iris rum.

När jag väntade Iris var jag arg. Så himla arg. Jämt.

Och ledsen. Tårarna sprutade på de mest opassande ställen. Jag förvandlades till ett monster som skällde på det mesta man kunde skälla på. Tyckte att min sambo gled runt på ett bananskal, och inte förstod någonting.

Han hade ingen propp, ingen blödning, ingen havandeskapsförgiftning.
Han behövde inte heller gå upp 10 gånger per natt och kissa, inte heller kräkas vareviga dag.

Och det fick han sota för.
För istället fick han ett monster till flickvän. Som en gång tom hoppade i älven, i ett desperat försök att rädda sisådär 20 maskar som jag i rent raseri kastade i under fisketuren.

Jag lyckades inte rädda de stackars maskarna, och grät mig till söms i en vecka, inställd på att i nästa liv födas som en mask.

Jag var ganska galen.

Den här gången har hormonerna hållt sig på en mer normal nivå. Jag är snäll för det mesta, och har gråtit två gånger bara. Första gången när min bror fyllde arton, och jag insåg att jag med andra ord inte är arton längre. Andra gången när Simon kom hem med fel kebabsås.

Jisses. Jag tror man måste ha vart gravid för att förstå vilken katastrof det innebär. Att komma hem med röd sås, istället för vit. Alternativt en hormonfull, törstig fjortonåring som inser att mjölken är slut.

Något som däremot inte är det bästa, är tålamodet (Har iofs aldrig haft något)
Och när ens trotsiga fyraåring säger Aldrig i livet, när man för 25 gången ber henne plocka upp sina leksaker, tittar det där gravid monstret fram. Skrattar för sig själv och tänker: Vänta du lilla tös.

10 minuter senare är hennes rum tömt på grejer.
HELT.

Och kvar där inne står ett argt monster, som sakta men säkert är på väg tillbaka till verkligheten. Som kollar sig runt i huset och inser vilket kaos hon skapat.

Med pärlor, tavlor, möbler, kissnödiga dockor, målarböcker, pennor med mera staplade i högar lite överallt.

Och när monstrets energi försvinner, finns bara en trött, trasig och blek mamma kvar. En som just då, känner sig som världens sämsta. (Och som nu, två dagar senare fortfarande ligger och kollar på kaoset)

Men Iris kunde inte bry sig mindre. Hon har under tiden monstret härjat, burit ner de mesta av sina leksaker i källaren. Och när jag kommer ner, står hon med disktrasan i högsta hugg, i full färd med att damma och säger:

- Hej mamma, välkommen in i mitt nya rum!

Älskade lilla skatt.

Att inte känna igen sig själv..

Kudde och soffbord kan strykas från önskelistan. Dock blev det inte ko kudden, jag visade tidigare. Utan en till från By Nord. Jag bara älskar deras saker.

  

Det här med att vara gravid ja. 

Puh! 

Om det nu är en kvinnas uppgift att bära och föda barn, så tror jag banne mig att jag egentligen är en karl. (Eller, jag är faktiskt jäkligt bra på att föda. Var bra på det, den gången jag gjorde det iallafall) Det må jag säga. 
  
Men att bära det lilla livet. 
Hela min kropp stretar emot, och beter sig som att den vore stört allergisk mot allt som händer inom mig. Och om den kunde, hade den blinkat med varningsljusen och skrikit:Vad sjutton sysslar du med egentligen? Lärde du dig absolut ingenting sist?  

Jo, nog lärde jag mig allt. 
Hur fruktansvärt jobbigt det är att vara gravid med allt det innebär. Hur jag inte alls är gjord för denna uppgift. Men jag lärde mig också att det är värt det, tusen gånger om. 

Men gillar jag det? 
Nope. 

Och jag vet att det är emot konstens alla regler att säga så. Nästintill olagligt. 
För nog ska man vara sprudlande och självlysande när man är gravid. Den bästa tiden i ens liv. Och att påstå något annat, är ju vansinnigt. Hur har hon mage att säga att det är hemskt? 

Ja hur har hon? 

Men alla som haft magsjuka arton veckor i rad, skulle nog hålla med mig. 
Att ligga böjd över toaletten och hulka, fast det knappt finns något att få upp, får en att tappa att gnistan lite. 

Och självlysande? (Eftersom att alla envisas med att säga: Åh, det lyser om dig! Så fort de får veta att man har en bebis i magen)
Ha!

Ni skulle se mig. 
Jag ser ut som en variant ur Shrek familjen som kommit direkt från ett träsk, i på tok för stora kläder, och med gravid stora bröst som pekar åt ett annat håll än det är meningen. Med påsar under ögonen, och rufsigt hår. 

Jag tror inte ens att jag skulle kunna ljuga, och säga att det är fantastiskt. För hela jag skriker något annat. 

MEN. Vi är såklart överlyckliga över det lilla livet i magen, och jag skulle göra om det tusen gånger om. Men vägen till mål, är tammetusan allt annat än lätt.

Men nog sjutton ska vi dit allt. 

Heja Heja!

För fyra år sedan ja.. 

Och lite till. 

Var jag ju som sagt gravid, och hade inte den lättaste graviditet man kan ha. För att sammanfatta det hela kort så drabbades jag av: Inflammation i revbenen, kraftig blodbrist, B12 brist, konstant illamående, havandeskapsförgiftning, en propp i hjärnan (vilket gjorde mig vindögd i över ett halvår) en blödning i ryggen (som kunde ha orsakat förlamning, jag hade en väldans tur. Och väldigt ont!) 

Efter nio månader i mörker, födde jag bedövningsfri, världens finaste flicka. 

Och fick ett smärtsamt, mycket, mycket smärtsamt hematom på köpet. 
Jag kunde inte gå riktigt på flera månader efter förlossningen, på grund av detta hematom och blödningen i ryggen. Jag åt 24 värktabletter om dagen, efter min flicka tittat fram, och åkte in akut ett antal gånger på grund av obeskrivlig smärta. 

När Iris närmade sig fyra månader fick jag ett utomkvedshavandeskap, och fick full med morfin åka ambulans in till sjukhuset. Där beslutades det att jag skulle få cellgifter, och gå på koll i 6 månader. Sagt och gjort. 

Tvärsäker på att jag någon gång ville ha fler barn. Men lika säker på att jag absolut inte skulle bli gravid igen. Även om jag nu visste att allt var värt det, tusen gånger om. 

Månaderna gick, och så även åren. 
Det beslutades ganska snabbt att jag inte kan få något som helst preventivmedel, på grund av proppen. Och hormonfri spiral var uteslutet, då detta ökar risken för fler utomkveds. 

Blir det så blir det. Resonerade jag och Simon. 

Men inget blev, och Iris började närma sig fyra år. 

Tills en dag på vårkanten, då jag får ett plus på stickan. Det slutar i missfall. 
Sen går det inget mer.

Jag och Simon åker in till läkaren för att kolla så att allt är som det ska. 
Läkaren säger att jag antagligen inte har någon ägglossning. Oftast orsakas detta av mycket hög stress under lång tid. Och med ett tufft år bakom mig, trodde han att detta hade drabbat mig/oss. 

Jag ska komma tillbaka senare och lämna en drös med prover. 

Från att vara livrädd att bli gravid, till att bli livrädd för att inte kunna bli gravid på några minuter. 

Två veckor senare, tar jag i ren rutin ett graviditets test (Vilket jag i princip gjort varje månad sen mitt utomkveds. Livrädd för att få ett till) 

Är på väg att slänga det, när jag ser ett svagt streck. Vilket då betyder två streck. Jag är gravid. 

Och här börjar karusellen med illamående och kräkningar flera gånger om dagen. Jag blir sjukskriven ganska direkt, och har alltså vart det sen i början av Oktober. Helt totalt orkeslös, och soffan har vart min bästa vän i några månader. 

i vecka tretton får vi komma på ultraljud för att kolla så allt är som det ska. 
Och där inne ligger en liten varelse som både sprattlar och sparkar, och vi kunde inte vara gladare! 

Nu håller vi tummarna tills de blir blå, och hoppas så innerligt att allt går som det ska. 
Jag är i vecka 17 nu, och tar dag för dag. 

Men detta är alltså anledningen till brist på bloggande. I samma veva som min ork försvann, förfall huset. Men jag hoppas att jag snart är på benen igen! :) 

Nyår

Min fina kudde, jag älskar den lika mycket nu som när jag köpte den! (Sådetså Simon)

Rosa tulpaner sprider lite vårkänsla.

 Nyår spenderades i goda vänners lag. Med både pojkvänner och barn. 

Jag körde, och höll mig till de alkoholfria alternativen. 
Men herrejisses. Om han hade rätt. Körläraren som påpekade att extrem trötthet kan liknas vid alkoholpåverkan. 

Ja. Det. Och bästa vänner. 

Ni vet sådana där vänner som vet allt om en, och som vet hur flummig man kan bli när man är riktigt trött. Som ser när ett skrattanfall är på väg, och som förstår (när ingen annan gör det) när man är ironisk, eller menar något annat än det man säger. 

Sådana vänner, och en förlamande trötthet. 

Och plötsligt glömde jag bort att den ena vännen hade med sig sin nya pojkvän. Som kollade på mig förvånat och inte alls fattade grejen. Utan nog mest tyckte att jag var en väldigt dryg, aningens självgod, jobbig människa. 

Jag klandrar honom inte, det hade jag också tyckt om jag träffat på mig själv i dessa tillstånd. 

Dagen efter, loggade jag in på facebook och ser att min väns pojkvän är online på chatten, och för några sekunder funderar jag på om jag ska skriva något. Typ be om ursäkt för mitt flummiga beteende, förklara att jag faktiskt är en ansvarsfull mamma med mer än fem hjärnceller. Att jag bara beter mig sådär, när jag gått upp 6, stått i hela dagen, och verkligen kämpar för att hålla mig vaken till tolvslaget. 

Att det inte tillhör vanligheterna. 

Fast jag gör det inte. Men ångesten finns där, långt bak. I sann "dagen efter puben" anda. Tankar som: Herregud, undra vad han säger till sin flickvän om mig. Varför sa jag det där? Och varför i hela fridens namn pratade jag om det där jag absolut inte ska prata om framför ovetandes människor? 

Trötthet alltså. Livsfarligt. 

Bestämmer mig för att ignorera det hela, och skriver inget alls. Antar att det bara hade förvärrat det hela. Får istället hoppas på att denna snälla, rara kille vågar sig till fler sammankomster och får se att jag inte är så tokig som jag ibland kan verka!

Hursomhelst. Trött eller inte. Nyår var fantastiskt, och jag ser fram emot ett nytt spännande år med mycket glädje. 

Och man kan inte börja det bättre än att stå under en hel drös fina fyrverkerier, med världens bästa vänner och skåla med pommac.

2013

Hej 2013!

Hur står det till? 
Är du lika förvånad som resten av världen över att du faktiskt finns till? Eller visste du hela tiden att du inte alls skulle gå under? 

Är du okrossbar? Oförstörbar? 
Säg oss. Eller säg oss inte. 

Låt människor vara rädda för din undergång, så att de in i det sista, tänker på hur de behandlar dig. Låt människor se rädslan varje gång någon trollgubbe förutspår din undergång, så de nästa gång kastar papperet i papperskorgen, istället för på backen. 

Små saker, gör stora underverk.

Låt människor bli medvetna om hur vi behandlar vår jord, så att våra barn och barnbarn får växa upp bland grönskande blad med frisk luft. 

Låt det bli en sak alla världens människor gemensamt satsar på 2013. 
Miljön. 

Vi har bara en. 

(Och med det vill jag det vänligaste tacka för alla fina julkort. Vi har inte skickat några, i år heller. Vi kan väl säga att det är för att spara in på papper? ;)