Att inse.

Badrummet har vart klart ett bra tag (nästan, det saknas lite krokar och smått och gott) men av någon anledning (Läs: Badankor, badskum, kissande dockor) har jag inte visat kort innan.

Vitt kakel, med vit fog på väggarna, och marmor på golvet. Vägghängd toalett, och blandare från Fm mattsson.

Handfat från Ikea, och tvålkopp i betong från Tove Adman. Under kategorin badrum här till höger, finns det före bilder på vårt badrum.

  
3 tjejer. 
Två som dricker vin, en som sitter under en filt och känner små fötter sparka på insidan av magen. 

Vän 1 sätter på Magnus Uggla på spotify. 
- Alltså, det är inne nu. Att lyssna på han. Säger hon. 
Jag såg det på Nyhetsmorgon imorse. 

Jag vet inte riktigt vad som förbryllade mig, det faktum att vi sitter på en "förfest" en Lördag med tända ljus, vinglas, myskläder och lyssnar på "Är det efterfest på eran balkong" Eller att min bästa, partyglada vän precis sa att hon brukar kolla på nyhetsmorgon. 

Jag tror att det var en kombination av båda två. 

Och när mina två fina vänner i över en timme diskuterar hurvida dom ska gå ut eller inte. Slår det mig. 

Vän 2: Men alltså, jag vet ju hur jobbigt det kommer vara imorgon. Man orkar inte sätta på en tvätt eller någonting. Är det inte skönt att bara sitta här? 

Shit. Vad vi har blivit gamla. Eller åtminstone äldre.

Det gör mig tårögd. Vart är tjejerna som stod i korta kjolar på bardisken i Alanya? (Och sedan också ramlade ner, rakt in i alla flaskor med alkoholhaltiga drycker) 
Eller de, som hur kallt det än var ute, stod i kö till puben i flera timmar, bara för att få höra att tjejerna var en aning för fnittriga att få komma in? 

Eller tjejerna som hoppade i takt till musiken på min stora balkong som då tillhörde min alldeles egna lilla etta? Som efterfestade till väckarklockan ringde, och det var dags att gå till jobbet? 

Som inte hade så himla mycket ansvar, och samvete. Som inte förstod att det var ganska misstänksamt att ringa till vårt dåvarande jobb på Mc Donalds tre på natten och sjukskriva sig.

Som vaknade, rufsiga i håret efter en utekväll, beställde hem pizza och kollade på en superromantisk film, samtidigt som man skrattandes försökte pussla ihop kvällen innan. 

Kanske är det för att jag är gravid, och har på tok för mycket tid att tänka, längta och drömma tillbaka på en tid som är förbi. 

Eller för att jag är rädd för vad som komma ska. Ansvaret, vardagen och hur livet ska bli.  

Arg för att man med stigande ålder och vishet, även får ett större ansvar och samvete som ibland sätter krokben för det där galna, spontana. 

Jag skulle inte byta bort mitt liv mot något i hela världen, och jag älskar min/vår vardag i vårt lilla hus. 

Men fy sjutton så kul det skulle vara att va Arton igen. En endaste helg. 
Får man önska sig det i 27 års present?